Gudarna krigade något förjävligt tidigare ikväll.
Det blixtrade och dundrade så mycket att man nästan
trodde att ännu en naturkatastrof skulle inträffa.
Och, nojjig som jag är, kom och tänka på hur jag
skulle vilja spendera min sista tid på denna jord.
Jag slängde på mig mina fetinglurar och börjar lyssna
på den musik som räddat mig så många gånger förut.
Jag tänker på några flertal hjärtslag som är utspridda
lite här och där i världen.
Jag ser min mamma som tänker samma sak som jag;
estamos bajo el mismo cielo.
Jag blundar och föreställer mig din famn.
Din famn som också räddat mig, countless of times.
Som bland annat gången vi, i den onyktra natten
klättrade upp på skolans tak.
Jag slutade andas och du återupplivade mig med
mun mot mun metoden.
Ögonen öppnas, och jag ser min mormor.
Jag ser mot fönstret
och allt finns kvar.
måndag 12 juli 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar