så som jag ser det nu
så skulle himlen kunna ta över världen.
molnen skulle förvandlas till tornados och
med solens energi skulle det
skapa kaos.
allt skulle bli svart, så som när man sover,
fast utan alla drömmar.
drömmar om vackra musiker eller
drömmar om en efterlängtad vän.
jag skulle ångra alla stunder jag inte
spenderade med dig.
att jag inte kysste dig den kvällen när
dugg blev till regn.
att jag inte höll om dig länge nog när vi
låg på balkongen, bakfulla som as.
så många gånger jag ringt men sedan lagt på
för att jag glömde bort vad jag skulle säga.
så många ord, men för lite mod.
behöver vi verkligen ord?
räcker det inte med våra andetag?
våran kroppsvärme
och våra blickar som har kunskapen att
få allt annat att försvinna.