-

En gång i tiden, när jag istället för att krypa
hoppade fram på rumpan för att ta mig någonstans.
Då när man trodde på att näcken bodde i dammen bredvid,
då en napp kunde stoppa gråt eller
när ett plåster lindrade smärtan, hur ont det än gjorde.
Då jag inte hade några framtänder och ville bli prinsessa.
Då vi bodde på Nyponvägen nummer fyra.
Vi var tre barn och två vuxna.
Mamma, vackrare än våren och
pappa, den skäggiga sjökaptenen.
Stora djuret, Lilla djuret och Skrutten.
Tripp, trapp, trull.

Jag minns inte mycket från den tiden.
Anledningen till varför jag skriver detta
är för att jag har tittat på fotografier.

Vi såg ju så lyckliga ut.