Jag kommer ihåg en gång när vi fortfarande bodde på badhusberget.
Jag kommer ihåg att jag var förkyld och att jag precis hade pratat med mamma.
Hon sa att Ida min Ida inte skulle komma hem då när hon skulle,
och jag blev så ledsen, eftersom jag hade saknat henne så.
Gråtandes ringde jag till mitt rödaste hjärtslag, i rop efter en kram.
Hon var hemma hos Benjamin då och bad mig komma dit.
vilket jag gjorde mer än gärna.
En hoodie, en fet halsduk och ett par gummistövlar slängdes på
och sedan landade jag i hennes famn.
Sedan mådde jag bra.
Nu sitter jag här, i ett helt annat land, tårögd
och önskar att jag kunde ringa Fredrica och fråga
om hon skulle kunna hålla om mig inatt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
When the night has come and the land is dark, and the moon is the only light we see.
SvaraRaderaNo, I won't be afraid, oh I won't be afraid
Just as long as you stand, stand by me.