Det var som en film från 80-talet.
Vi körde ner på en öde parkering
och tände en varsin cigg.
Skräpig musik från radion.
Hans leende som var omringat av skäggstubb.
Han frågade mig om min högsta dröm,
en sådan dröm som svävar bland molnen
som få gånger går att fånga.
Jag svarade
att jag skulle vilja kunna beskriva det obeskrivliga.

Därför funderar jag på att ansöka till
Det Dramatiska Institutet i Stockholm,
för att ge det hela en chans.