måndag 23 februari 2009

Our hands were made in pairs for a reason.

Om 17 minurer kommer klockan vara 10.00,
och jag slår vad om att jag kommer fortfarande sitta kvar här då. Grejen är då att min röst är försvunnen. Och min näsa... Ja, den har lite andningsproblem.
Min väckelse imorse var inte pga brainstorm. Det var solen som sken in genom fönstren.
Underbart, tänkte jag.
Det var innan jag märkte att min röst var borta.
Så nu, eftersom jag inte kan prata så tänkte jag skriva en del om allt och ingenting.

Jag har kommit på en rätt rimlig teori om min hjärna.
Den är en karusell. Ni vet, som en sådan där söt och röd sak och sätena kan vara en plasthäst, en plastelefant eller en plastbil.
I var och en av dessa säten sitter en speciell person. Ni vet,
en sån där person som betyder mycket för en.
Och nu är det såhär att den här karusellen, den slutar inte att snurra.
Allt är suddigt och förvirrande så att man blir illamående.
Också den där melodin. Ni vet, det där plinkande plonkandet.
Desto fortare karusellen går, desto fortare plinkar den där melodin.
Allt kommer att se ut som en äcklig köttfärs till slut.
Nu är frågan,
när karusellen kommer att sluta snurra.

För att inte tänka på den här karusellen allt för mycket brukar jag göra saker.
Till exempel så lyssnar jag på djävulskt mycket musik. Som,
Kings of Leon, Modest Mouse eller Bruce Springsteen.
Också ser jag på djävulskt mycket film. Som,
The Tracey fragments, Sin City eller Death Proof.
Och under tiden jag gör dessa saker, misshandlar jag mina fingrar. Dvs,
jag drar bort skinnet och knäcker dom.
Eller så flätar jag min lugg. Så gissa om jag är proffs på att göra inbakade flätor nu.
Jag brukar teckna annars. Eller klippa i saker, som i kläder.
Jag kan i alla fall inte sitta still, en ända sekund.

Klockan är nu 10.04,
och jag sitter fortfarande kvar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar